Jag trodde knappt mina ögon när jag råkade titta ut medan frukostäggen och gröten kokade. En älgkalv vandrade över gräsmattan med bestämda steg och siktet inställt på på våra trädgårdshallon!
En bit därifrån stod mamma Hälga och mumsade i sig av spireahäcken!
Älgkalven tyckte nog att det var rena smörgåsbordet här. Han repade av blad och skott på ett par av hallonbuskarna (där gick de hallonen!) och fortsatte på sin upptäcksfärd i Drömstugans trädgård.
Jag kunde inte gå ut med risk för att skrämma iväg lunchgästerna, så jag fick ta bilder genom fönstret i köket. Men nu upptäckte han mig - eller blixten från kameran i alla fall. Fast han verkade inte särskilt orolig - han stannade till och kollade en stund och fortsatte sedan
medan Hälga kom efter i sakta mak.
Lillkillen tog sikte på vår stackars syrenbuske (den har demolerats svårt av en björk, som gubbarna från Vattenfall lyckades fälla rätt över den, men nu hade den börjat ta sig igen och har till och med knoppar. Eller hade.......) Den smakade tydligen väldigt bra! Men där gick gränsen - jag vill gärna ha syrenbusken kvar, så jag gick ut och pratade lite med honom. Men han brydde sig inte om det - han stannade upp och tittade på mig en stund och fortsatte sedan lugnt att repa blad och knoppar från den ynkliga syrenen.
Fast efter kom mamma, och hon tyckte tydligen att det började bli dags att dra vidare, så kalven hängde med henne bort mot skogen. Men då fick Hälga syn på mig, stannade upp och stod som en staty och tittade på mig i säkert en minut eller två innan hon tog kalven med sig och skred vidare som en skogens drottning, in bland granarna. Då hade den lilla familjen varit hos oss över en halvtimma, och nu var det över för den här gången, trodde vi. Gröt och ägg hade hunnit bli kallt innan vi äntligen kom ihåg att vi skulle äta frukost!
Ett par timmar senare, när det var ett (tillfälligt) uppehåll i allt regnande, gick jag ut för att plantera mina nyinköpta pelargoner, få lite frisk luft och kolla vad som hade hänt i trädgården sedan igår. När jag kom upp till vedhögen alldeles vid skogsbrynet tittade jag in i skogen och fick se Hälga och kalven igen! De låg och vilade (tror jag i alla fall) precis i kanten av tomten, under de stora granarna. Och Hälga hade superkoll på mig! Jag gick sakta tillbaka till huset igen, och Hälga och kalven reste sig och gick långsamt längs med tomten och försvann. Efter en liten stund fick jag se kalven komma ut nere vid vår infart och kliva iväg rakt över vägen. Då höll jag andan en stund och hoppades att det inte skulle komma någon bil.......Efter en stund kom Hälga, samma väg, och jag fick hålla andan en gång till!
Tänk vad man kan få vara med om en trist, regnig innesöndag......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar