I väntan på dagen.........
För nu är det dags för den där operationen - äntligen! Fredag 2/6, tidigast möjliga operationstid. Alltså ska jag vara på plats på Uddevalla sjukhus 7.15, vilket innebär att vi åker hemifrån strax efter 5. Lika bra det, så slipper man gå och vara nervös!
Tommy vänder och åker tillbaka hem. Jag blir omhändertagen på förberedelserummet där jag blir kvar i över en timma - det är mycket som ska hända där! När ryggbedövningen är lagd sänks jag i en drogad dimma som gör att jag slumrar mig igenom större delen av operationen. Mot slutet vaknar jag till och hör hur de hamrar och håller på, och någon (narkossköterskan?) säger att det snart är färdigt. Sedan säger läkaren att "nu är det klart, och operationen gick jättebra!"
Så flyttas jag in till uppvakningsavdelningen där jag får tillbringa några timmar, uppkopplad till EKG och blodtrycksmätning med jämna mellanrum - dvs en gång i kvarten! Varje gång vaknar jag till. Någon sömn blir det inte, bara lite lätt slumrande ett par minuter då och då. Så småningom släpper ryggbedövningen och jag kan känna mina ben och fötter igen. Ont? Inte alls. Men hungrig är jag, och äntligen får jag efterlängtat kaffe och ostmackor! Och så ska jag upp och stå med hjälp av en gåstol. Det är lite läskigt, men med en personal på varje sida känns det tryggt, och det går jättebra!
Så forslas jag vidare till avdelning 4 och kommer lagom till eftermiddagsfikat!
Jag har svårt att sova fast jag är dödstrött. Det händer saker hela tiden. Det är längesedan jag låg på sjukhus, så jag har glömt hur det var. Katetern är borttagen, så jag får hjälp att ta mig till toaletten av en personal och en gåstol. Det går bra. Fast jag får göra om den turen ganska många gånger under kväll och natt, så det där med sömn blir det inte så mycket med.
Fast det tar jag igen dagen efter - då slumrar jag till varje gång jag har möjlighet mellan allt som händer - Provtagningar, mediciner, sjukgymnast, måltider, personalbyten, fler mediciner och fler kontroller.
2 dygn får jag stanna på sjukhuset vilket jag är tacksam över - de flesta verkar få åka hem dagen efter operation. Men på söndagen är det dags att duscha (funkar bra), ta på sig egna kläder (går också bra utan hjälp) och sedan är jag redo att åka hem. Tommy hämtar mig med rullstol på avdelningen, och efter en sväng in på apoteket för att hämta ut alla mediciner kan jag med hans hjälp krångla mig in i den Lilla Röda och bli hemskjutsad!
Lille Miss parkerar sig i min säng och där har han legat varje natt sedan jag kom hem!
Så börjar då nästa fas - rehab! Men det är tufft att göra alla de där övningarna eftersom kroppen är väldigt trött! Bara att kämpa på, och sova mellan varven, och missa en och annan övning. Jag tror att jag sover minst 18 timmar/dygn de första dagarna. Däremellan mår jag bra, har inte ont, tar mina mediciner och övar det jag orkar. Men tredje dagen hemma pajar magen och jag mår jätteilla, får inte i mig någon mat och knappt vatten eller annan dryck. Jag misstänker morfinet, så jag slutar att ta det och idag känns magen lugnare. Nu har jag bara Alvedon som smärtlindring, men det funkar än så länge i alla fall.......
Mina livlinor! Rullator och griptång måste väl vara världens bästa uppfinningar?!
Nu kan det bara bli bättre! Snart ska jag ta min första promenad ute med kryckor - så fort jag känner att jag orkar. Och solen skiner och det är sommar!
