För första gången på många dagar vaknade vi till en solig morgon. Då har vi en väldigt vacker utsikt, när det är helt vindstilla och husen på andra sidan speglar sig i sjön!
Efter en, som vanligt, lång morgon med sen frukost åkte vi till stugan för att släppa ut hönsen. Tommy stannade kvar för att avsluta jobbet med att barka alla slanor som vi har samlat på oss. De var tänkta att användas till ett smålandsstaket, men det är tveksamt om det blir något sådant. Fast det gör inte så mycket - de är användbara till annat också.
Jag hade bestämt mig för att ta en långpromenad idag - tillbaka hem till lägenheten. Det är en bit att gå, och jag har gått den många gånger. Fast nu har jag ont i höfterna, så att gå långt känns tufft. I värsta fall får väl Tommy plocka upp mig då, om nu benen skulle få för sig att strejka halvvägs.....
Men det kommer säkert att gå bra tänkte jag och vandrade iväg med raska steg, förbi Lugnabo
och vidare in längs skogsvägen. Där funderade jag på julgranar. I år måste vi nog ha en julgran på balkongen, nu när vi måste vara hemma. Inte är det som palmer förstås, det som vi har vant oss vid att se vid juletid de sista åren, men det får gå - det blir säkert bra, Den här kanske skulle passa? Fast det är väl någon som äger den. Man kan ju inte plocka julgran varsomhelst hursomhelst, eller?
Så var jag ute ur skogen och framme vid Nästegårdsvägen. Det gick ju väldigt bra att gå, och fort gick jag också! Min sjukgymnast kommer säkert att tycka att jag är duktig!
Fast då och fick jag stanna till och ta en bild. Och vila benen lite.....
Så bra att det finns en app på telefonen där man kan kolla hur långt man har gått! När jag kollar nu ikväll visar det sig att jag hade vandrat 5611 steg. Men då kan jag väl säga att de sista 500 stegen höll på att knäcka mig. Tur att jag hittade en sandlåda att sätta mig på, för oj så ont jag fick i benen! Och inte bara i höfter, utan i knäna och ända ner i fötterna!
Den där sandlådan fick jag sitta kvar på en bra stund......
Jaha - det är bara att bita ihop och fortsätta kämpa, för trots att det gör skitont så är det väldigt bra och nyttigt. Det säger i alla fall min sjukgymnast. Jag får väl tro på det. Men det svider en hel del att jag, som har kunnat gå nästan hur länge som helst utan problem inte klarar några futtiga kilometrar utan att få ont. Väldigt ont faktiskt. Och inte nog med det - träningsprogrammet väntade när jag äntligen var hemma!
Ikväll är jag rätt trött och mör, och på TV är det fotboll till Tommys glädje och min förtvivlan. Var det en bra dag, eller.........?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar