Gammalmodig?

 

Vid halv sjutiden på morgonen kommer ljuset. Idag blev det inte så ljust som det har varit de senaste dagarna - solen lyste med sin frånvaro hela dagen. Det hindrade oss inte från att gå till stranden - nu har vi inte badat på flera dagar! Och på stranden var det väldigt lugnt och stilla. Många har åkt hem, i alla fall många svenskar med barn i skolåldern.

 

Long Beach är en fascinerande strand - den är sig aldrig lik från dag till dag! Idag var vågorna bara små krusningar på ytan. Ibland får man passa sig när man ska bada så man inte blir dränkt! Långgrunt är det aldrig. Några steg bara, så hamnar man direkt på djupt vatten. Kallt? Ungefär som på land idag - 26 - 27 grader......

 

I alla fall visade termometeren på Best House på 27 grader när vi kom hem ett par timmar senare. Regnet tvingade in oss på restaurangen ett tag, vilket passade rätt bra. Man blir lite hungrig frampå tidiga eftermiddagen!

 

Jag har funderat på en sak. Överallt, och då menar jag precis överallt, går folk omkring med sina smartphones. På stranden.  På restaurangerna. I affären. Ute på gatan. I tuk-tuken. Ja, till och med i vattnet! Hur kul kan det vara? Ofta när vi äter middag på kvällen kommer det in ett gäng på 8 - 10 personer, barn och vuxna, som också ska äta. Alla har varsin smartphone, och alla är så djupt försjunkna i den att de knappt har tid att beställa. Att prata med varandra är inte att tänka på. Och det verkar lite jobbigt att manövrera telefonen med ena handen och gaffeln med den andra......Det kanske är jag som är gammalmodig, men jag tycker att det verkar urtråkigt. Nej - lämna telefonen på rummet och umgås med varandra i stället!

 

Min iPhone? Den ligger i en låda och har inte varit igång sedan vi lämnade Sverige. Min gamla Nokia med ett thailändskt SIMkort får duga för de få samtal jag behöver ringa........ 

 

I kväll frossade vi i räkor - igen! Starkt och gott!

 

Och under bordet låg restauranghunden och väntade troget på att vi kanske eventuellt skulle tappa något..........

 

Dagen har varit speciell, med flera kontakter med våra nära och kära därhemma. Nog saknar vi barn och barnbarn ibland alltid. Tur att man får bilder och meddelanden då och då...... Tack Fredrik, Annelie och Johanna!