Ett tag nu har jag varit orolig. Ska han verkligen göra allvar av sina hotelser att invadera Ukraina, galningen där österut? Men nej - det kan väl ändå inte hända! Fast det gjorde det. Nu känner man sig förflyttad bortåt 100 år tillbaka i tiden. Krig? Ja - storskaligt krig. Oron förbyts. Nu är jag frustrerad, förbannad och alldeles rasande! Dessutom otroligt ledsen när jag ser bilder och hör berättelser om hur folket i Ukraina har det just nu. Det gör otroligt ont i hjärtat att se alla människor som flyr, väntar vid polska gränsen och inte kommer vidare, och som dessutom får ta farväl av de män som ska stanna kvar och försvara sitt land. På sin tron sitter Putin och fortsätter hota, och fortsätter bomba och döda, och anser att Ukraina ska ge upp. Men det gör de inte - inte i första taget i alla fall. Trots att det kommer att kosta mycket elände och många människoliv kämpar de vidare. Enda trösten i det här eländet är att i stort sett hela världen fördömer Putin och hans handlingar. Hoppas bara att alla sanktioner kan stoppa eller i alla fall hejda galningen! Men det känns väl tveksamt.......
Hur det här ska sluta vet ingen - man kan bara hoppas på det bästa. Men nog känns det illa just nu. Väldigt illa.
Krig i Europa? Det känns helt overkligt..........
Så sorgligt. 2022 i Europa. För många av oss var det helt oväntat och otänkbart. Ilska och frustration blandas med tårar och uppgivenhet.
SvaraRadera